BerÀttelsen om nÀr...

...Mario Marx och Lena Ljunggren startade Kulturskolan Raketen.

NÀr Lena och jag startade Raketen 1993 hade vi redan arbetat ihop pÄ fritidshem i tio Är. Vi hade utarbetat en ny pedagogik för vÄrt arbete. PÄ ett sÀtt kan man sÀga att slumpen hjÀlpte oss.

Under en tid nÀr det var mycket svÄrt att locka personal till barnomsorgen började vi anstÀlla musiker, bildkonstnÀrer, textilkonstnÀrer och dramapedagoger till vÄrt fritidshem.

Vi inrÀttade vÀlutrustade verkstÀder. Barnen ritade, mÄlade, filmade och designade egna klÀder under professionell hjÀlp. Vi Äkte pÄ rockturné med barnen. Vi skrev en bok om dessa erfarenheter. Intresset för vÄrt arbetssÀtt (av andra döpt till verkstadspedagogik) blev sÄ stort att vi reste landet runt och höll föredrag.

Efter fyra eller fem Är tog drömmen slut, mellanstadiefritidshemmen lades ner. Eftersom vi trodde pÄ vÄrt arbete i verkstÀder och sÄg hur vi dÀrigenom kunde stötta barnen bestÀmde vi oss för att starta en skola.

En viktig erfarenhet vi gjort var att barn som misslyckats i skolan fick en ny möjlighet att uttrycka sig genom arbetet i verkstĂ€derna. Deras utvecklingsmöjligheter stĂ€rktes. Den enkla lĂ€rdomen var att ”barn har mĂ„nga sprĂ„k” och att de lĂ€r pĂ„ olika sĂ€tt.Vi drömde om en skola dĂ€r att lĂ€sa, skriva och rĂ€kna kompletterades med andra former av lĂ€rande. Vi startade skolan utifrĂ„n instĂ€llningen att barnen Ă€r smĂ„ forskare, uppfinnare och konstnĂ€rer.



Kvalificerad personal

För att kunna förverkliga vÄra idéer integrerade vi fritidshem och skola. Vi slog ihop resurserna och fick större lokaler och mera pengar till möbler, material och personal. FrÄn början har vi valt att anstÀlla utbildad personal till vÄra verkstÀder. Vi började med att bredvid tvÄ lÀrare anstÀlla en bildpedagog, en danspedagog och en musikpedagog. Undertecknad var Raketens första fritidspedagog.

Dessa anstĂ€llningar var medvetna pĂ„ tvĂ„ sĂ€tt. För det första ville vi att barnen skulle mötas av kvalificerad personal nĂ€r de arbetade med ”andra sprĂ„k”. För det andra tyckte vi att skolan som institution varit isolerad frĂ„n samhĂ€llet och behövde nytt blod.

Visst finns bild och musik med i skolans timplan. Men pÄ de flesta skolor Àr det klasslÀraren som tar hand om undervisningen. Vi har skaffat oss ytterligare kompentens. Drama ingÄr vanligtvis i svenskÀmnet och sköts, precis som bild och musik, av den ambitiöse klasslÀraren.

Att vi pÄ Raketen dessutom fÄtt dans pÄ schemat Àr en lycklig slump. Marzenna Kolesnik, vÄr danspedagog sedan starten, var förÀlder till ett av barnen i första Ärskullen. PÄ sin förÀldradag undervisade hon i dans. Vi blev sÄ förtjusta att vi anstÀllde henne sÄ snart vi fick möjlighet.

Med verkstĂ€derna och pedagogerna hade basen skapats för att barnen verkligen skulle kunna mötas som hela individer. Möjligheten att fĂ„ uttrycka sig pĂ„ mĂ„nga olika sĂ€tt har fört med sig att barnen inte konkurrerar med varandra. Den som Ă€r sĂ€mre i matte eller pĂ„ att skriva bokstĂ€ver kanske Ă€r bĂ€ttre pĂ„ att mĂ„la eller pĂ„ att uttrycka sig med kroppen i dans.Under de Ă„r som gĂ„tt har jag sĂ€llan hört att nĂ„gon fördömt det ett annat barn gjort. Det vanliga Ă€r att man hör: ”Vad fint du har gjort Hannes, Marcus, Zara”.



Arbete i projekt

Barn i dag har kunskaper som var helt otÀnkbara för trettio-fyrtio Är sedan. Det stÀller helt nya krav pÄ skolan, lÀraren eller pedagogen. För att kunna möta detta fenomen arbetar vi i projekt. Det ger oss möjlighet att se helheten, utgÄ frÄn barnens frÄgor, göra individuella efterforskningar. Det gör ocksÄ skolarbetet intressant och roligt.

Temat för projekten vÀljer vi bÄde utifrÄn vad vi tycker Àr viktigt att lÀra sig och vad vi tror kan engagera barnen. I första fasen lÀser vi en spÀnnande bok för att ge barnen en gemensam upplevelse. I den andra fasen frÄgar vi barnen vad de vet om temat och vad de vill veta mer om.

UtifrÄn barnens frÄgor och vad vi tycker Àr viktigt gör vi en kursdel. Det vill sÀga vi söker med hjÀlp av böcker, film, studiebesök svara pÄ barnens frÄgor. Samtidigt lÄter vi barnen vÀlja arbetsformer utifrÄn de olika verkstÀderna. Ibland samarbetar verkstÀderna. Resultatet kan bli en utstÀllning, teater, film.

SÄ hÀr blev det nÀr vi arbetade med Picasso.

Vi började med att lĂ€sa om Picasso och besökte en utstĂ€llning pĂ„ Moderna Museet. DĂ„ vi kom till verkstadsvalet kunde barnen vĂ€lja mellan att göra en film, mĂ„la tavlor och att arbeta i ”skrotverkstaden”.

I den senare samarbetade dans- och bildpedagogerna. Produkten av deras arbete, en skrotparad, blev överraskande. Klassrummet hade förvandlats till ett mÄnlandskap. Effektfulla ljus, en stor fallskÀrm spÀnd över taket och överallt skulpturer gjorda av barnen. Skulpturerna hade satts samman av skrÀp barnen hittat i containrar och pÄ ett skrotvaruhus.

NÀr temat redovisades pÄ ett förÀldracafé dansade barnen fram i mÄnlandskapet till musik av Vivaldi och Prokofiev. Bild, ÄteranvÀndning, musik och dans blandades med barnens framsprungna fantasier.

Efter förestĂ€llningen sa en förĂ€lder som sjĂ€lv Ă€r lĂ€rare: ”Ofta kan man dĂ„ man tittar pĂ„ förestĂ€llningar i skola eller barnomsorg rĂ€kna ut vad som kommer att hĂ€nda. Det hĂ€r gick inte att rĂ€kna ut. Det var som en installation pĂ„ Moderna Museet.”



Ut i verkligheten

Vi tycker att utflykterna Àr viktiga. Det har flera anledningar. En Àr att vi tycker att det Àr viktigt att komplettera kunskapsinhÀmtandet i skolan sÄ mycket som möjligt med besök i verkligheten. En annan Àr att lÀra kÀnna den stad vi lever i. En tredje handlar om behovet av att lÀra sig av naturen.

Jag börjar med kunskapsinhĂ€mtandet. DĂ„ vi arbetade med tema Havet erbjöd vi som ett val att bygga ett skepp i snickarverkstan. Barnen, tio pojkar, valde snabbt att bygga Vasaskeppet. Jag lĂ„nade en fantastisk tidsskildring om tvĂ„ pojkar som levde pĂ„ Vasaskeppets tid. Varje gĂ„ng vi hade ”snick” blev det sedan en dragkamp: ”LĂ€s lite Mario, nej vi börjar bygga”.

Bygga var enklare sagt Àn gjort. Hur bygger man Vasaskeppet? Vi gick till Vasamuseet och tittade pÄ kanoner, pÄ utsmyckningen, förvÄnades över skeppets höjd, tittade pÄ manskapsutrymmen, diskuterade manskapets levnadsvillkor och mycket annat.

Med oss frÄn museet tog vi en ritning över hur Vasa byggts. Vi beslöt oss att bygga skeppet skalenligt efter den. Uppriktigt sagt förstod jag inte mycket av ritningen. Men vi gav inte upp. För att lÀra oss mer om hur man bygger bÄtar besökte vi pÄ en av vÄra utflyktsdagar en bÄtbyggarskola pÄ Skeppsholmen.

En annan dag Äkte vi till en förÀlder som tillsammans med ungdomar renoverade ett segelskepp. Jag lÀrde mig till slut att lÀsa ritningarna och bÄten finns att beskÄda pÄ Raketen.

Det andra motivet att lÀgga mycket tid pÄ utflykterna, besöken i verkligheten, Àr att vi tycker att det Àr viktigt att lÀra kÀnna vÄr stad. Det finns mycket att se i Stockholm. PÄ gator och torg, pÄ byggnader och stenhÀllar finns vÄr historia inskriven. Att lÀra kÀnna den Àr att lÀra kÀnna sina rötter.



Uppleva med alla sinnen

Med den första Ärskullen besökte vi dÀrför mÄnga platser i Stockholm. Bara i Gamla Stan har varje barn varit 4-5 gÄnger. De har besökt kyrkor, torg, grÀnder, Medeltidsmuseet. PÄ museet tittade vi pÄ hur staden sett ut, pÄ varuhandeln med utlandet, pÄ hur jÀrnet lastades och mycket annat. Vi studerade husens arkitektur och upplevde en kuslig kÀnsla vid besöket i "Bödelns grÀnd". PÄ stortorget samlades vi en regnig dag och ritade av husen. SÄ smÄningom byggde vi nÄgra av dem pÄ Raketen.

Utflykterna pÄ Raketen har en dimension till. De ska inte bara bestÄ av ett jÀktigt besök. Vi försöker stanna upp, ta det lugnt, kika in i portar och förtÀra vÄr massÀck pÄ nÄgot trevligt stÀlle. Det ska kÀnnas att det Àr vÄr stad, att vi tagit platserna till oss. LÀrt oss tycka om dem. Att vi vill Äterse dem.

Behovet att komma ut i verkligheten gÀller i sÀrskilt hög grad dÄ vi vill studera naturen. Naturen har alltid betytt mycket för mÀnniskorna hÀr i Norden. LÄngt tillbaka i tiden gÀllde det att dag för dag lösa de problem som naturen stÀllde dem inför. Annars överlevde de helt enkelt inte.

I dag ser verkligheten annorlunda ut. Att vistas nÀra naturen, i Àventyret, utan alla de prylar som omger oss hemma, hinner vi ofta inte med i vÄr stressade tillvaro. Men vÄrt livsrum Àr litet och ömtÄligt. Vi mÄste alla skaffa sÄdana insikter att vi kan och vill vÄrda naturen som Àr grunden för allt liv pÄ jorden.

Kunskap, lek och kÀnsla för naturen mÄste dÀrför gÄ hand i hand. Ofta fÄr barnen sina kunskaper om naturen genom bilder i böcker och frÄn naturprogram pÄ TV. Men teoretisk kunskap rÀcker inte. Direktupplevelsen med alla sinnen Àr grunden för all naturförstÄelse.

DÀrför menar vi att det Àr viktigt att vistas ute i naturen, i skogsbacken. Att pÄ utflykten med lekens hjÀlp lÀra sig se ekologiska sammanhang. Vi vill att barnen upplever naturen med alla sina sinnen, att de smakar, lyssnar, kÀnner, luktar och tittar pÄ bÀr, frukter och vÀxter.

PĂ„ naturutflykterna försöker vi lustfyllt och genom lek följa naturens vindlingar. Var kommer den dĂ€r bĂ€cken ifrĂ„n? Hur hĂ„ller krĂ„kan sina ben nĂ€r den landar? Vad gör en myra medan den vandrar? Är det nĂ„gon som har bott i den dĂ€r stora grottan? Hur har den bildats?

Genom att bygga koja, göra upp eld, grilla, upptÀcka djurspÄr, plocka bÀr, svamp, iaktta och mÄla av den solande huggormen eller att leta efter smÄkryp i gamla stubbar, tror vi att kÀnslan för naturen kan vÀckas.



FörÀldrakraft

Under Ären Lena och jag arbetade tillsammans i barnomsorgen vÀxte, ju lÀngre tiden gick, ett allt tÀtare och mer fruktbart samarbete med förÀldrarna fram. I det arbetet pÄverkades vi av Lilleskolorna i Danmark.

Men det fanns ocksÄ ett imponerande exempel pÄ nÀra hÄll, den sk Erfarenhetsverkstaden i SÀtra under Bengt Karlings ledning. Han var en igÄngsÀttare, en primus motor, bland mÀnniskorna i nÀrmiljön.

Dessa intryck och erfarenheterna frÄn vÄrt eget lyckade samarbete med förÀldrarna ville vi ta med oss in i skolan. Vi bar med oss den demokratiska övertygelsen att förÀldrarna har en sjÀlvklar rÀtt till inflytande och att deras erfarenheter frÄn övriga samhÀllslivet Àr viktiga att fÄ med in i skolan.

Det visade sig ganska snart att förhÄllandena i skolans vÀrld var annorlunda mot vÄr egen erfarenhet. Att förÀldrarna mer eller mindre kunde betraktas som ett hinder i skolans vÀrd.

Men vad vi visste var att förÀldrarna sÀllan Àr med barnen i skolan. PÄverkad av Walldorfskolorna stÀllde vi dÄ frÄn första stund kravet att förÀldrarna en dag per termin skulle vara med sina barn i skolan.

Influerad av vÄr danska modell byggde vi ocksÄ upp en organisation för förÀldrainflytande. Grupper för ekonomi, pedagogik och trivsel vÀxte fram, skolan snyggades upp och vi hade förÀldramöten en gÄng i mÄnaden.

Till det kom en rad impulser, tips pÄ studiebesök, gratis teaterbesök, besök pÄ opera mm. Och förÀldrar kom och var med barnen i skolan. En gÄng kom till och med en före detta biskop pÄ besök hos oss. Han var morfar till en av flickorna.

Denna förÀldrasamverkan under Raketens första Är underminerades sedan. Men en ny generation förÀldrar började krÀva tillbaka inflytandet och delaktigheten och i dag Àr vi tillbaka vid utgÄngspunkten.

Jag har tidigare antytt att skolan bara förÀndras lÄngsamt. Det finns sÀkert mÄnga anledningar till det. En av dem kan rymmas i en motsÀgelse som kanske finns inom oss alla:

Kan det vara sÄ att mÄnga av oss Ä ena sidan unnar vÄra barn att fÄ gÄ i en skola som Àr roligare Àn den vi sjÀlva gick i? En skola dÀr man fÄr mÄla, dansa, spela teater? Men att vi Ä andra sidan Àr rÀdda för att vÄra barn inte ska klara sig nÀr de gÄr vidare, till mellanstadiet, högstadiet, eller en annan skola, och omedvetet krÀver tillbaka den skola vi sjÀlva gick i.

Om det Ă€r sĂ„, och jag bĂ€r ocksĂ„ sjĂ€lv pĂ„ denna motsĂ€gelse – rĂ€dsla – inom mig, sĂ„ Ă€r vi med och bromsar utvecklingen.

I dessa farvatten tar vi oss fram, försöker vi pÄ Kulturskolan Raketen balansera mellan det vi önskar och det vi Ànnu inte vÄgar. Med förtroende, lyhördhet och en medveten diskussion mellan förÀldrar, barn och skolans medarbetare hoppas jag att vi kan utveckla en bÀttre skola.

Mario Marx
Föredraget Àr skrivet 1995.

LĂ€s mer

Kortfakta

1993

Skolan startar som ett annex till den kommunala Nytorpsskolan i Enskededalen. Första Äret med en 6-Ärsverksamhet med 30 barn.


1999

Kulturskolan Raketen ombildas till en friskola.


2000

Kulturskolan flyttar till nya lokaler i Björkhagen.


2001

Hösten 2001 startar Kulturskolan Raketen sitt högstadium med en sjÀtteklass. För varje Är dÀrefter vÀxer skolan upp till nionde klass.


In Memoriam
Lena Ljunggren
1958 - 2008

Mario och Lena


Lena har lÀmnat oss

Mario berÀttade den 11:e september 2008 för eleverna i skolans bibliotek, att Lena gÄtt bort.


Det Àr för Lenas skull vi sitter hÀr idag. Med henne i minnet kÀnner vi oss ledsna, kÀnner vi sorg, men vi kÀnner ocksÄ en tröstande gemenskap.

Jag har arbetat ihop med Lena i 28 Är . Det var Är med mycket arbete, men ocksÄ med mycket glÀdje. Raketen Àr vÄrt livsverk. Lena och jag gjorde mÄnga saker tillsammans. Vi jobbade pÄ fritids, pluggade, lÀste spanska, trÀnade Aikido, gjorde resor, skrev artiklar, och böcker och mycket annat. NÀr jag ser tillbaka pÄ de hÀr Ären ser jag hur Raketen omedvetet, steg för steg, vÀxte fram.

Med Raketen ville vi skapa en skola som var som var roligare, mer kreativ Ă€n den vi sjĂ€lva gick i. Vi startade skolan med 30 stycken sexĂ„ringar. ”VĂ„ra” första sexĂ„ringar Ă€r idag 21 Ă„r gamla.

Att jobba med Lena var spÀnnande och lustfylld. Hon trivdes med sitt arbete. Mest av allt tyckte hon om att arbeta med tema och att filma. Hon hade mÄnga idéer. Men var ocksÄ vÀldigt praktisk, ena stunden kunde hon vara med och skriva en bok för att i nÀsta stund köra en liten lastbil och bÀra tunga möbler.

Lena var en bra vÀn. Man kunde alltid lita pÄ henne. Hon svek inte andra och inte heller sig sjÀlv. Hon var en mÀnniska som ville och kunde ta hand om sig sjÀlv.

För 2,5 Är sedan fick Lena cancer. Det Àr en sjukdom som man mÄnga gÄnger kan bota idag. Lena fick en form av cancer som spred sig snabbt. Tack vare en vÀldig styrka och vilja levde hon i ytterligare 2,5 Är.

Till slut mĂ€rkte hon Ă€ndĂ„ att krafterna inte rĂ€ckte till. NĂ€r jag var hos henne pĂ„ sjukhuset sa jag: ”Vad bra att du Ă€r hĂ€r. Du blir vĂ€l omhĂ€ndertagen och vi som kommer pĂ„ besök kan Ă€gna oss Ă„t att ha trevligt tillsammans med dig.” Lena tittade pĂ„ mig, och sa ungefĂ€r sĂ„ hĂ€r: ” Det Ă€r jag som ville komma hit till sjukhuset, det Ă€r jag som har bestĂ€mt det.” Det var typiskt Lena. Hon ville bestĂ€mma över sig sjĂ€lv.

Jag satt bredvid hennes sĂ€ng pĂ„ Dalens sjukhus. Det hade blivit mörkt ute. Upplyst som ett vackert monument sĂ„g vi pĂ„ hĂ„ll höghuset i Björkhagen. Lena var glad Ă„t det. Vi pratade om hur vi startade Raketen precis nedanför sjukhuset intill kvartersgĂ„rden i Dalen. ”Kommer du ihĂ„g nĂ€r vi gjorde Picasso filmen”, undrade jag. Det gjorde Lena. Sedan skrattade vi Ă„t en av filmens tokiga scener.

Dagarna som följde blev Lena svagare och svagare. NÀr jag en kvÀll kom till sjukhuset sov Lena. Hon hade svÄrt att andas. Hennes sÀrbo Lennart var dÀr. Efter en halv timme mÀrkte vi att Lenas andning blev lugnare. Vi höll hennes hÀnder och en stund senare somnade Lena in för gott.

NÀr vi lÀmnade Lena lÄg hon pÄ sÀngen iklÀdd sin gröna klÀnning, i hÀnderna som vilade pÄ magen hade personalen satt en orkidé.

/ Mario



Lena, kamrat och vÀn

Mario berÀttar om minnesbilder vid det gemensamma fikat efter minnesstunden pÄ SkogskyrkogÄrden.


Lena och jag trÀffades i början pÄ 80-talet. Monica vÄr fritidshemsfförestÄndare och jag intervjuade barnskötaren Lena. Hon Àr 22 Är gammal, klar i rösten, pÄ jackan sitter ett mÀrke frÄn en politisk ung-domsgrupp. Vi anstÀller henne och snart dÀrefter Helene och Jörgen. En spÀnnande arbetsgrupp har tagit form.

NÄgot Är senare sitter Lena i en soffa i ett vardagsrum i BredÀng. Jag lÀser ett utkast till en artikel som jag skrivit. Hon lyssnar, kommen-terar och rÀttar mitt sprÄk. Snart skriver vi tillsammans. Ett livslÄngt skrivande har pÄbörjats. Erfarenheter, visioner och projektansök-ningar prÀntas ned. Mycket sammanfattas sÄ smÄningom i vÄra tvÄ gemensamma böcker.

Det Ă€r en regning morgon i SkĂ€rholmen. Vi har haft det halvtokiga infallet att organisera en demonstration mot stadshuset nedskĂ€rningar. Vi har mĂ„lat banderoller, suttit i möten, satt i gĂ„ng telefonkedjor och organiserat musik- grupper. Alla vĂ€ntar pĂ„ startsignalen. Jag blir osĂ€ker pekar mot himlen, mot regnmolnen. ”Ska vi inte stĂ€lla in?” Nej, det tycker inte Lena. PĂ„ eftermiddagen samlas över 3000 per-soner pĂ„ stadshusgĂ„rden.

De kommande Ären drar vi igÄng fler demonstrationer och mani-festationer. Lena Àr ankaret. OrÀdd, entusiastisk, med pÄ alla arbetsuppgifter som krÀvs.

Lena blir ocksĂ„ en del i den gröna vĂ„gen - gĂ„r pĂ„ matkursen ”Mude-mums”, odlar med fritidsbarnen pĂ„ en odlingslott i SĂ€tra och Ă„ker tre Ă„r i rad till en bondgĂ„rd i VĂ€rmland. Barnen ska lĂ€ra sig hur viktig naturen Ă€r för vĂ„r överlevnad.

Åren framöver engagerar hon sig för mĂ€nniskor i 4:e vĂ€rlden och Ă€r med och starta gruppen Siglo XX. I början pĂ„ 90 talet Ă€r hon med och driver ett solidaritetscafĂ©. Vi stöder kvinnor i Kurdistan, palestinier, zigenare, sandinisterna i Nicaragua och mĂ„nga fler.

Vi befinner oss pÄ fritidshemmet Raketen i Enskededalen. Lena Àr med och fortsÀtter ett pedagogiskt arbete som frigör barns skapande. Vi lÀser, skriver, diskuterar och hÄller i fort-bildning för personal frÄn stadsdelen. Det Àr roliga Är, fulla av nyskapande. En bildpedagog, en textilkonstnÀr och en musiker anstÀlls, verkstÀder inrÀttas. Av 35 fri-tidsbarn spelar 34 i rockgrupper. En av dem heter William. Han följer med oss in i framtiden. Besparingar gör att fritidshemmet lÀggs ner efter nÄgra Är. Vid den tidpunkten har Lena anammat en livsfilosofi, som i varje motgÄng ser en möjlighet. Ur denna nedlÀggelse föds först kulturklassen och sedan kulturskolan Raketen.

Kulturskolan har vÀxt vi befinner oss pÄ 2000 talet. Lena Àr kvinna och hon Àr chef. Det Àr krÀvande. Hon Àr saklig och stabil. Men kanske skymmer kraven andra sidor hos Lena. I samtal om mÀnni-skorna i skolan Àr Lena nyanserad. Hon försöker vara tydlig. I mÄnga samtal ser Lena ytterligare en aspekt. PÄ det sÀttet bidrar hon till en rÀttvisare bild. Fel som begÄtts blir mer förstÄeliga, den enskilde avlastas, ansvaret fördelas.

Riktigt nÀra kommer jag Lena pÄ vÄra gemensamma resor. NÀr arbetsdagen Àr slut eller innan den börjar gör vi lÄnga promenader. Jag har mÄnga gÄnger funderat över hur vi kunnat jobba ihop sÄ lÀnge, kunnat komma varandra sÄ pass nÀra - trots att vi var sÄ, till synes, olika. Vi Àr olika personligheter, har olika temperament och har olik smak.

PÄ promenader i min barndoms Wien och vid en oÀndligt lÄng promenad frÄn Istanbuls förorter mot stadens centrum anar jag vad som binder ihop, bÀr vÄr vÀnskap. Det Àr den sociala och psyko-logiska miljön, olik men ÀndÄ lik, som vi vÀxte upp i och vars villkor vi var del av, som formade oss, som lÀrde oss att svÀlja tÄrar och kÀmpa pÄ, men vars grÀnser vi ocksÄ lÀrde oss att överskrida.

PÄ den vÀgen, i detta överskridande, var vi kamrat och vÀn, hÀr hjÀlpte vi varandra.

/ Mario

LĂ€s mer